Tänk att så små saker som egentligen inte har någon betydelse alls kan känns som om hela livet går under..
Som om pågrund av den där lilla saken som att ändra status på facebook, gör att helt plötsligt blev allt verkligt..
De där som man på något sätt bara försökt att glömma och låtsats som om ingenting hänt..
Men helt plötsligt är det inte ingenting längre utan det är min verklighet..

Vad lätt det är att förneka för sig själv, fortsätta som om det inte rör en i ryggen. Man står där och ler och säger att allting är bra, det var bäst så här.. Men egentligen vill man bara ställa sig och skrika: "de är klart som fan att  jag inte mår bra, vad tror ni"

Men det är lättare att låtsats som om ingenting, för just nu känns de bara ännu värre när alla tycker synd om en. Så tyck inte synd om mig, de hjälper mig inte ett skit.

Låt mig bara låtsats som om ingenting...